No Pasaran!

Det har nu gått ett par veckor sedan jag fick mitt antagningsbesked till lärarutbildningen vid Linköpings universitet. Det känns fortfarande lika rätt! Det var en solig dag i april, på tåget mellan Lund och Kristianstad, som jag bestämde mig. Efter många om och men var jag tillbaka på ruta ett: det var trots allt gymnasielärare jag ville bli.

Precis som att flytta till Linköping, var gymnasielärare något jag planerade att bli redan för fem år sedan då jag lämnade grund- och gymnasieskolans trygga värld. Men planerna kändes allt för utstakade och hjulspåret allt för inkört för att passa mig då. Jag behövde göra något helt annat ett tag, och ett tag blev snabbt fem år. Det känns surrealistiskt att tänka att det är lika många år som utbildningen är lång, detta hade alltså kunnat vara min första sommar som utexaminerad lärare. Tack gode gud att så inte är fallet!

Jag behövde de fem åren på åtta olika arbetsplatser och med säkert hundra olika arbetskamrater, jag behövde mina tre terminer på Stockholms Universitet med Tyska- och Historiastudier och jag behövde få lufta min rastlösa- och äventyrslystna själ på backpackersresor i både Europa, Nordafrika och USA.

Nu är det dags, inte för att jag borde utan för att jag vill!