No Pasaran!

Klockan är 14 och jag har bara hunnit med att äta frukost.

I natt ösregnade det som vanligt, och jag och Elias låg uppe halva natten och kollade på film. Det är fint med semester.

Filmen hette Grace is Gone, och det var en fin liten film om en pappa som inte vet hur han ska berätta för sina två döttrar att deras mamma stupat i Irak-kriget. John Cusack spelade pappan.

Det fick mig att minnas när jag och min vän Anna brukade vara förtjusta i honom och satt ett regnigt höstlov i Annas säng och betade av film efter film.

Idag tycker jag inte att John Cusack är sådär väldigt makalös, men får fortfarande en varm, nostalgisk känsla över hans tonårsfilmer från 80-talet som Say anything, Stand by me och Bättre död än levande.

Nostalgi är en fin känsla.