Vuxenheten

Jag har de senaste dagarna tänkt mycket på hur fort de senaste åren gått, och att det känns som om jag är i någon slags brytpunkt till att acceptera att dörren till barndomen stängs för gått. Härom dagen var jag hemma hos en gammal barndomskompis som fortfarande bor hemma i våra gamla kvarter. Jag blev lite sorgsen när jag gick där i regnet, de välbekanta gatorna fram och förbi husen där klasskompisar, hubbabubbamannen och sura gubben bott. Vilka bor kvar, och vart har alla de andra tagit vägen, vad gör de nu och hur mår de?

Om inte heltidsjobb, räkningar och vänners giftemål räcker för att göra mig uppmärksam på den vuxenhet som dunkar allt hårdare på min dörr, så har jag den senaste veckan haft två rejäla "nära vuxen"-upplevelser:

Bevis 1: Står i mataffären och ser ett litet barn komma stapplande mellan hyllorna och jag hör en kvinnoröst ropa: "- Älskling, mamma kommer snart..". När jag vänder mig om mot rösten, ser jag en trött ung kvinna, tillika en gammal klasskompis, stressat lassa ned mat i sin varukorg innan hon tar sin lilla dotter i handen och skyndar mot kassorna.

Bevis 2: Min gamla barndomsbästis familj har flyttat ur huset där jag så många gånger spelat tv-spel, lekt och sovit över. Och vem har flyttat in om inte en annan jämnårig barndomskompis, hennes sambo och deras dotter!

Puh..!