Drömmen

Jag skulle bara vilja fylla en ryggsäck med det nödvändigaste, ta Elias i handen och ge mig av, ut i den riktiga världen och finna en mening! Något större än storstadsbrus och I-landsproblem, konsumtion och löningsdag, väckarklocka och städbråk, transportsträckor och vägval. Se vart livet leder mig, inte leda livet.

Jag är så j***a trött på att behöva pengar, att hindras av pengar. Hur mycket man än sliter och offrar för att få de, så tar de alltid slut och är aldrig värd mödan. Man når ändå aldrig fram till den magiska gränsen då man kan sluta slita och börja (upp)leva! Jag hinner inte tänka, känna eller se, och vad är då vitsen? Jag kan inte motivera mig själv till att gå till ett jobb varje dag i 50 års tid bara för att ha råd att bo i ett fint hus, åka på solsemester en gång om året och kunna leva gott när jag blir gammal och trött. Det måste finnas något mer, och jag har svårt att tro att jag ska hitta DET i ett yrke, en karriär eller saker som är styrda av tillgången på pengar.

Det känns som jag inte har mer tid att spilla, jag måste börja leva så som JAG vill. Men kan man ge sig av utan pengar? Hur gör man? Vågar jag?

"There is pleasure in the pathless woods, there is
rapture on the lonely shore.." - Into the Wild