Efter att ha renoverat i princip all vaken tid sedan vi flyttade till Linköping för ca 1 månad sedan, kom denna vecka som något av ett uppvaknade. Plötsligt insåg jag att jag lever i en ny stad, visserligen välbekant sedan många besök hos syster min, men utan ett socialt nätverk. Inga arbetskamrater, barndomsvänner, bästa vänner, föräldrar, ytligt bekanta eller Sture-stammisar. Det är inte i första hand de närmsta jag saknar, de träffar/pratar man med ändå. Utan det är de där man småsnackar lite med på jobbet eller hejar på, på tunnelbanan jag saknar. Nätverk av människor som vet vem man är, där man är en del av ett större sammanhang. Utan det har jag insett att man känner sig ensam, och framför allt isolerad.
Även om det bara var ett par veckor sedan sist, så var det skönt att komma hem till Stockholm. Ta gröna linjen ut till Vällingby, promenera i Hagaparken, sova i Solna, jobba i Ulvsunda, äta lunch på Drottninggatan, ha möte i Gamla Stan, säga hej på Sture och sola mig i vårsolen utanför Centralstationen. Men framför allt var det skönt att få omge sig av bekanta ansikten och prata stort och smått.
Väl i Linköping igen ser saker annorlunda ut. Våren hade hunnit komma över en natt, Elias kom och mötte mig vid tågstationen och jag fick cykla hans nya, fina cruiser-bike, och vi blev alldeles nostalgiska av alla cykelminnen från USA. I ytterdörren slog det mig hur fint vi fått det, jag kunde för första gången ta ett steg tillbaka och se att byggarbetsplatsen blivit ett hem! Det kändes varmt i magen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar